Svensson håller inte med, men det är sant även om jag nog förstår mindre av orginalartikeln än vad Svensson gör.
Queer
Queer är solidaritet mellan de konstiga. Det bygger på konkreta erfarenheter från många kamper, erfarenheter av att inte räknas, stötas ut och exkluderas ur gemenskapen. Det kan handla om feminister som är svarta, flator, slampiga, funktionshindrade, prostituerade, feminina eller i ett annat sammanhang har pojkvän, är gift, är hemmafru. Det handlar om svarta, flator, arbetare etc som exkluderas från kampen för att de också har ett annat 'fel'. Det är en solidaritet baserad på ett antal insikter, bl a:
- Att intärna normsystem i motsåndsrörelser minskar handlingsutrymme och frihet för de individer man säger sig slåss för, och som en följd av det minskar också kollektivets styrka och flexibilitet i sitt motstånd. I förlängningen reproducerar man det förtryck man försöker bekämpa.
- Att varje kamp mot ett förtryck måste integrera andra förtryck i sitt medvetande för att inte bara bli en kamp för de mest gynnade i sin grupp. Tex, feminism blir en kamp för vita rika heterokvinnor, Klasskamp blir en kamp för vita heteromän.
- Att all normer hänger ihop i ett föränderligt system som definierar en hackordning, och att detta måste bekämpas och ifrågasättas på alla plan, teoretiskt, praktiskt, internt, externt, privat, offentligt. Att öppet bryta mot normativiteten och att solidarisera sig med de som bryter mot normativiteten är viktiga inslag men det får inte slå över i utfrysning av de som följer normativiteten i en del val för då skapar man bara ny normativitet.
- Att påtvingade identiteter är problematiska och att de normpaket som följer med dom är begränsande, förtryckande och måste bekämpas. Samtidigt bejakar man valda identiteter och stödjer kamp för rättigheter utifrån både valda och påtvingade identiteter.
Postmodernism/poststrukturalism
Queer är i första hand praktik, solidaritet mellan konstiga och motstånd mot normativt förtryck. Ovan nämnda insikter utgör en teoretisk ansatts som är oskiljbar från praktiken. Men teorier som byggs på detta kan vara queer utan att med nödvändighet vara oskiljbart från queer praktik eller med nödvändighet omfatta allt queer.
Mycket av insikterna ovan kan spåras till postmoderna teorier, men de kan lika väl spåras till klassisk anarkism. Det är helt naturliga insikter som växer fram ur en gemensam kamp i basplanet där en solidaritet som sträcker sig över olikheter är det enda vapen man har. Jag ger lika lite för postmoderna teorier från akademier klädda i fikonspråk som jag ger för marxistiska dito. Det intressanta sker bland svettiga, behövande och lustångande människor i verkligheten, i deras kamp och i att bygga en solidaritet som inte stoppar vid olikheter eller val som godtyckligt anses olämpliga av de bättre vetande.
I vår auktoritära värld väcker rörelser som baserar sig på självstyre förvirring. Då de berörda själv väljer taktik och mål blir kampen oförutsägbar. De som tänker i formerna av en centralt styrd rörelse frågar sig vad en sådan rörelse vill. Svaret är inte svårare än att den vill stödja alla som kämpar i deras egen kamp. De mer auktoritärt skolade har svårt att förstå det svaret och står lika frågande inför queer som de alltid gjort inför anarkism och syndikalism.
Anarkismen bör bära på alla värden queer bidrar med. Men ingen som var med på 80-talet kan förneka att livstilism och PK-ism splittrade rörelsen i sekterism och förlamande konformitet. Reaktionen mot det vare välkommen men gled snart över i påklistrad folklighet och kuf-förakt som är närmast lika illa. Anarkismen behöver queer för att hitta tillbaks till en kompromisslös solidaritet som sträcker sig över alla olikheter, socialismen i stort behöver det ändå mer, det samma gäller utan tvekan feminismen.
Intersektionalitet
Ett begrepp ur teorierna som är viktigt nog att försvara sin existens är intersektionalitet. Det är också tämligen begripligt, ritar man tre cirklar som representerar alla kvinnor, alla arbetare, alla muslimer så kommer de att överlappa varandra. Där de överlappar varandra uppstår en intersektion (eller snitt som matematiker skulle säga). Det är ett tydligt och begripligt namn på insikten att vilket förtryck man än bekämpar så måste man även väga in alla andra, för de förtrycken finns representerade inom den egna gruppen.
Kvinnor och män
Svenson gör sig lite lustig över kvinnor och män som skapade kategorier. Jag ger svenson rätt i att det finns bara två biologiska kön, och det gäller alla livsformer med sexuell fortplantning. En del arter har individer med flera könsorgan av samma kön, en del arter har individer som kan byta könsorgan, en del arter har individer med könsorgan av båda könen. Hos däggdjur, som vi människor är, har en individ ett könsorgan av ett kön genom hela livet.
Men att gå från det obestridliga faktum att vi är individer som har ett av två möjliga könsorgan till att vi är ett av två kön, att vi är kvinnor eller män, det är en konstruktion. Det går att statistisk att knyta varianser mellan individer till vilket könsorgan de har, men merparten av de normpaket som följer med man resp kvinna är rena konstruktioner. Queer säger att det är fel att tvinga på någon dess rollpaket utifrån vilket könsorgan en individ är utrustad med. Däremot har de individer som vill rätt att välja de delar av identiteten de tycker om oberoende av vilket könsorgan de är utrustad med.
Socialism
Queer är ett förhållningsätt till motstånd och pekar inte i grunden ut något speciellt förtryck utan ger individen rätt att föra sin kamp utifrån egna val kompletterat med ett bygge av en solidaritet som kan sträcka sig över alla olikheter. Det kommer ingen automatisk insikt om alla förtrycks existens för att man kallar sig queer. Men det konsekventa underifrånperspektivet gör ändå att queer som rörelse omfattar alla förtryck. Intersektionaliteten som begrepp hjälper till att lyfta fram dom. Alla som är queer har säkert inte en djup förståelse för klassfrågan, men många har det och det är inte en slump - utan en naturlig följd av queer, en naturlig följd av att vara mot alla förtryck, en naturlig följd av att försöka problematisera alla maktrelationer och solidarisera sig med allt motstånd. Därför är det tveklöst rätt att hävda att queer är socialistiskt.
Det är skillnad på liberal och socialistisk individualism men all sann socialism är individualistisk, har mänsklighetens frigörelse som mål. Svenson slirar oroveckande där nästan som om individualism vore ett problem i sig. Queer står för socialistisk individualism, en individualism som är absolut, en individualism som är partisk - tar parti för den förtryckta och stödjer kampen mot förtrycket.
Häpnar lite över Svenssons svårighet att greppa en samtidig önskan att upplösa kategorier och att samtidigt ta kamp för samma kategorier. Svensson vill förhoppningsvis ändå uppnå ett klasslöst samhälle och därmed upplösa arbetarklassen?
Queers stora styrka är när vi kommer till de fattigaste och mest utsatta. De som måste eller vill göra val som inte anses fina och goda av PK-mobben. Där kan queer kliva in med solidaritet där andra rörelser bara piskar och slår med pekpinnar. Prostitution och annat sexarbete är paradexemplet på detta.
Queer är socialism, dagens socialistiska och feministiska rörelser behöver queer och ingenstans i det kända universum är det mer sant än i Sverige - den sociala ingenjörskonstens mecka.
Intessant!
Andra bloggar om: queer, klass, socialism, frihet, kamp, politik, feminism
Tagga i del.icio.us
Inlägg
